Jag säger det direkt: den här texten kommer inte innehålla det tjusigaste som det skrivna ordet har att erbjuda. Jag ber er ha överseede. Jag har en dålig dag.
x x x
Jag har fortfarande inte tagit in förlusten ordentligt. Går omkring i någon slags blockering. Undviker att tänka på det. Håller mig ifrån tidningar, TV och hemsidor som eventuellt visar bilder från pissrövarnas guldfirande. Jag är glad att jag var ledig idag. Jag hatar frågan hur jag mår, hatar äkta eller spelad medömkan och framför allt hatar jag det "kamratliga skojandet" från folk som normalt ger blanka fan i fotboll. Efter en förslust vill jag prata med likasinnade, folk som känner som jag, eller inte prata alls. Men idag var jag alltså ledig. Jag har sett bättre dagar, men idag har jag åtminstone fått vara i fred.
x x x
Jag hade unnat våra grabbar så oerhört mycket att få lyfta pokalen i år, efter deras sanslösa säsong. Jag missunnade solnaiterna samma sak, efter allt deras flyt, alla deras 1-0-segrar, deras löjliga pajasupptåg i pressen och deras spelares och publiks beteende under och efter matchen igår. Det kändes verkligen som de värdiga mot de ovärdiga. Och de ovärdiga vann. Sagor har inte alltid lyckliga slut. Fy fan.
x x x
Man var lack efter att HBK-Kujovic spelade apa framför vår klack efter sitt mål i tisdags. Men igår! En AIK-spelare (minns inte vem) springer upp framför klacken efter mål och beter sig som en jävla juckarhund mot vår kortsida (sjävfallet utan åtgärd från domaren). Det är så dåligt att man tappar andan, så infanilt, så sinnesslött och så jävla fritt från all heder att man bara kan säga en sak: du ringade in allt AIK står för där, din helvetes dyngröv!
x x x
En polare satte dock fingret på det: nånting har hänt med vårt läktarstöd, när våra motståndares spontana reaktion efter ett mål är att vända sig till VÅR klack med diverse gester.
x x x
Det är här nånstans som vi ska börja när vi tar avstamp mot framtiden. Vi ska minnas det som varit bra i år. Och det är mycket. Att våra grabbar klarade att ta Blåvitt fram till en position där vi faktiskt krigade om guldet in i det sista är helt galet, med tanke på skador och spelarförsäljningar. Sättet vi gjorde det på är dessutom fruktansvärt stort: 53 gjorda mål (att jämföra med AIK:s 36) och vi minns klassiska matcher som premiären mot DIF, vändningen mot ÖIS, överkörningen av Elfsborg, höstderbyt mot Gais och upphämtningen mot HBK. Att vi klarat detta visar hur väl organiserat IFK Göteborg är, både på planen och i organisationen runt laget. Det kommer vara likadant nästa år, fast ytterligare vässat. Det kommer mera, änglar.
x x x
På läktarna har vi lyft oss något otroligt. Nu när vi äntligen fått en läktarmiljö som faktiskt gynnar läktakultur, så har vi tagit till vara på möjligheten och levererat på högsta nivå. Trycket i första igår var inte Sverigetopp, det var fanimej toppnivå i Europa! Älskade att se hur hela långsidorna stod upp och levde sig in i matchen. Vi var grymma igår och även om det är en klen tröst nu, så ska vi minnas det och bygga vidare på det för framtiden. Det kommer en ny säsong och även då ska våra motståndare frukta matchen mot Blåvitt på Gamla Ullevi.
x x x
Är det något som kännetecknar Kamraterna, så är det trots allt det: kampviljan. Vi ger oss aldrig. Vi kommer igen, oavett vad ödet kastar i våra ansikten. Vi är Blåvitt och vi reser oss. För att travestera Bebbes klassiska ord från i våras: "Blåvitt ska aldrig dö".
"Blåvitt ska aldrig dö". Skriv det på en stor jävla skylt och häng över spelaringången på Gamla Ullevi. Påminn framtida generationer IFK-spelare om tidigare generationers inställning, om den anda som tagit IFK Göteborg till den plats i svensk fotbollshistoria som vi håller idag. Oavsett läge, så viker vi aldrig ner oss. Vi kämpar. Vi kommer igen. Till och med efter käftsmällen hösten 2009.
Änglar, arbetet för Revanschen börjar nu. Vi är Blåvitt och det vi såg under första året på Gamla Ullevi var bara början.
| < Föregående | Nästa > |
|---|
