Som jag önskade att våra killar skulle få avsluta sin enastående säsong med att få lyfta en pokal. Nu blev det inte så. Istället förlorde vi sista hemmamatchen, den mot AIK, den enskilda match som jag kanske hetare än någon annan önskade vi skulle vinna. Med hänsyn till omständigheterna - den nya arenan, alla skador och försäljningar, alla galna matcher då vi rest oss trots idiotodds... ja, jag tror att jag även med distans kommer säga att vi aldrig mer kommer spela en match som den i söndags. Jag skulle hellre ha vunnit den än en jävla Champions Leauge-final.
Nu blev det inte så och jag kan bara upprepa vad en bekant sa på tåget hem igår: "det är som det är". Vi kan inte göra något åt det.
Vad vi däremot kan göra, är att välja hur vi tar oss an framtiden. Vi kan antingen gräma oss, älta de marginaler Gnaget hade med sig, rulla oss i självömkan. Vi gör då precis vad råttor, gajsare och annat pack mest av allt vill se: visar att omständigheterna fått oss på knä, att vi är skakade, skadskjutna.
Eller också kan vi, efter vår vecka av sorg, välja att fokusera på det andra. På det våra killar presterat och det som gör IFK Göteborg unika i svensk fotboll:
- Våra killar gjorde en sensationell säsong, med hänsyn till omständigheterna. Vi blev av med en hel rad nyckelspelare och tvingades mer eller mindre bygga ett nytt lag i somras.
- Ändå tog vi två silver, helt säkert en prestation som ingen annan klubb i Sverige skulle ha klarat. Som Håkan Mild sa på telefon under kvällen: "Tänk er att AIK skulle ha sålt Obolo och Hooiveld i somras samt fått Mutumba och nån mer skadad - vad had de varit då?"
- Med detta är vi dessutom genuint missnöjda, utan att för den skull glömma vad vi gjort bra. Mild igen: "Vi kan aldrig tycka att det är okej med två silver. Visst, om några månader kanske vi tycker att det inte var så dåligt. Men den dag vi är nöjda med andraplatser, då kan vi lägga av." Den inställningen finns inte i någon annan svensk förening. I Malmö hade de förmodligen gjort en propagandafilm om att de två silvren egentligen visar att de är mesta mästare.
- Även runt själva matcherna har vi blivit allt bättre. Den nya arenan har lyft "produkten IFK Göteborg" otroligt mycket rent kommersiellt. På läktarna har vi en stämning som sett till det verbala stödet över hela säsongen är en av de allra bästa i Sverige.
- Jag har haft ambitionen att vi i år med rätta skulle kunna hävda att vi utan konkurrens är klart bäst på läktarstöd - men där är vi ärligt talat inte ännu. Att vi har potentialen och dessutom målet inom räckhåll, är jag däremot säker på. De första 50 minuterna hemma mot AIK är det tyngsta jag varit med om i Allsvenskan. Hela arenan vibrerade. Gnagarna stod med hakan vid knäna och försökte inte ens.
Änglar, Allsvenskan 2009 verkar styrka uppfattningen om att livet och universum är fritt från en högre - gudomlig? - rättvisa. För om en sådan fanns, hur skulle då AIK ha kunnat vinna och vi förlora? Men vi är Blåvitt och vi låter oss inte knäckas av yttre omständigheter, oavsett hur de ser ut.
Vi är Blåvitt, vi reser oss och vi går framåt. 2010 ska bli vårt år!
| < Föregående | Nästa > |
|---|
