Jag vill betona att den här tillbakablicken görs utifrån ett personligt perspektiv; utifrån vad jag själv tänkt och känt. Det är inte möjligt att berätta om allt som hänt eller alla som förtjänar att lyftas fram, jag måste avgränsa. I den första artikeln fokuserar jag därför på de två frågor som jag personligen sett som viktigast och som jag förmodligen lagt mest energi på: arbetet för att ena de blåvita leden samt bygget av en ny fotbollsarena i Göteborg.
Änglarna en enande faktor
Jag började engagera mig aktivt runt IFK kvalåret 2002. Klimatet kring Blåvitt var hårt i krisens kölvatten, vi var splittrade på läktarna och det mesta var negativt. Det fanns skäl att oroa sig för framtiden och jag hade någon slags luddig känsla av att jag inte bara kunde sitta och lipa anonymt på diverse forum. Jag ville åtminstone försöka göra vad jag kunde för att åstadkomma... något bättre.
När jag i februari 2007 kandiderade som ordförande i Änglarna, efter tre år som styrelseledamot, var det fortfarande viljan att bidra till förändring som drev mig. Även hösten 2006 hade varit turbulent, bland annat med en del bråk runt våra matcher - även inne på arenan. Följden blev som alltid internt tjafs, fokus på att leta fel "inom familjen" och en allmänt negativ stämning runt Blåvitt.
Under vintern 2006-2007 förberedde vi en "nystart" för Änglarna. En ny styrelse skulle formeras och nya ambitioner skulle sättas. Jag ville att Änglarna skulle vara med och arbeta fram en mer positiv och framåtsträvande supporterkultur runt Blåvitt. Att vi skulle kunna bli en samlande och stabiliserande faktor. Det var därmed ingen slump att mycket fokus låg på enandetanken och gruppöverskridande dialog, när jag redogjorde för vilka ambitioner jag skulle ha om jag valdes till ordförande i SÄ. Resultatet blev fyra mål som ytterst handlade om att få det blåvita supporterkollektivet att maximera stödet till IFK Göteborg. Bland dessa mål var tanken på att ena de blåvita leden - inte "under Änglarna", utan i en gemensam strävan att skapa landets bästa läktarstöd - det viktigaste, eftersom det i hög grad var förutsättningen för de övriga målen. Kunde vi tillsammans med andra blåvita krafter skapa en kollektiv vilja att leverera för Blåvitt, samtidigt som vi i alla interna diskussioner försökte hålla en saklig och sansad ton, så skulle hela miljön runt Blåvitts matcher bli mer positiv.
Förutsättningen för det här var dock given, det hade tidigare år lärt oss: de mest extrema beteendena måste minimeras på våra läktare. Våld, okontrollerad pyroteknik, eller för den delen för mycket negativt moraliserande om andras agerande - allt det hade i flera år inneburit splittring. Enandet förutsatte därför ett aktivt ansvarstagande och en ömsesidig respekt för att andra blåvita ser på supporterskap på ett annat sätt än man själv. Såväl från klackläktar- som från sittplatssupportrar.
Enandet - en kollektiv rörelse
Det här kunde naturligtvis inte Änglarna lösa själva. Vi kunde bara peka ut riktningen. "Enande" och "ömsesidig respekt" är definitionsmässigt storheter som omfattar flera parter. Alla måste vilja bidra och vara delaktiga, i annat fall går det inte. Men tanken slog rot direkt.
Vi lanserade tankegodset och retoriken vårvintern 2007, i en rad texter på Änglarnas hemsida. Personligen trodde jag det skulle ta lång tid att förankra det på läktarna - men redan i maj dök LM4 upp. LM4 var ett läktarupprop (längst ner på länken), som satts igång på initiativ från en enskild blåvit supporter. Uppropet baserades på de tankar och delvis den retorik som vi lanserat - uppropet hänvisade exempelvis direkt till Änglarnas enandemål - men det var smartare paketerat, bland annat med ett namn och en logga. Det hade dessutom en egenskap som förmodligen var helt avgörande för hur snabb utvecklingen sedan blev: det var ett klassiskt gräsrotsinitiativ, förankrat bland flera grupper på läktarna. Det var helt enkelt svaret på alla de förhoppningar vi haft då vi började snacka enande - fast bättre.
Genomslaget blev helt fantastiskt. En process som åtminstone jag förväntat mig skulle ta lång tid, förankrades på klackläktaren under loppet av en vårsäsong. Betydelsen av LM4 kan inte överdrivas.
Efter att uppropet publicerats rullade det på snabbt. Under försommaren hölls de första LM4-mötena och i samband med höstderbyt mot Gais arrangerade Änglarna, tillsammans med bland andra Ultras Göteborg, den första LM4-marschen. Idag har LM4 utvecklats till Kamratunionen, ett gruppöverskridande läktarnätverk som jobbar för att skapa landets tyngsta läktarstöd runt IFK Göteborg. Samtidigt tar det aktivt upp frågan om hur vi ska värna om en positiv läktarkultur runt Blåvitt. Jag hoppas och tror att Kamratunionen kommer vara fortsatt viktig för utvecklingen av framtidens blåvita läktarstöd.
Ska jag nämna en sak som jag är stolt över att ha bidragit till som ordförande i Änglarna, så är det just det här - enandet, målfokuseringen. Det var helt enkelt ingen som talade om "enande" innan Änglarna började med det i februari 2007. Och alla som minns hur det var exempelvis hösten 2006, med konstant tjafs och en splittrad blåvit rörelse, kan nog intyga att det är skillnad mellan då och nu. Men framför allt ska man minnas vilka som gjort den faktiska skillnaden: det har alla blåvita, tillsammans. Det finns något viktigt vi kan lära oss i det.
Arenafrågan: bygget av nya Gamla Ullevi
Om enandet för mig personligen varit det främsta "ideologiska" målet, så har utan tvivel arenafrågan varit den konkreta sakfråga som tagit mest tid och energi i anspråk.
De politiska turer som föregick arenabeslutet är dimmiga. De tycks dock ha präglats av personlig maktkoncentration, total brist på allmän insyn och en hög grad av godtycklighet. I en granskning för ett fotbollsmagasin, gjord av Andreas Kjäll 2007, svarar exempelvis Göran Johansson på en direkt fråga om hur budgeteringsarbetet gick till - att "det gjorde jag själv"! Oavsett vilka politiska sympatier man har, så är det ju inte utan att man blir rädd för hur det står till med den lokala demokratin i Göteborg...
Det hela blev hur som helst skäligen snurrigt. Först presenterades preliminära skisser som verkade vara en karbonkopia på Borås Arena. Detta var våren 2005, på Higabs första informationsmöte med Alliansen och dess supportrar. Redan här ställde vi oss från Änglarnas sida upp och protesterade. "Öppna hörn på en ny arena i Göteborg? Det duger inte!" "180 miljoner - för en arena som ska husera stadens tre stora elitlag? Vi måste ha högre ambitioner än så!"
Efter oändliga turer, konstanta uppmaningar om att hålla käften utåt - eftersom en medial debatt skulle kunna döda den politiska viljan att bygga lika plötsligt som den dök upp (!) - och interna spänningar inom SÄ:s styrelse till följd av det här, briserade till slut frågan i media hösten 2006. Säkerligen efter en oändligt massa rävspel bakom kulisserna och bland annat ett stenhårt möte mellan Higab, Alliansen och supportrarna i november, höjdes ambitionerna och budgeten ökades.
När vi våren 2009 invigde Gamla Ullevi kunde vi från Änglarnas sida konstatera att flera av de frågor kring vilka vi krigat hårdast, faktiskt hade hörsammats. Exempel är de stängda hörnen, att övre norra skulle bli klacksektion med kombiplatser istället för sittplats, att arenan skulle ha två permanenta bildskärmar istället för en som hängdes in över läktaren med en lyftkran samt att den allmänna standarden höjts i och med budgetökningen. Vi var nöjda, det kändes som att vi tillsammans med IFK-folket gjort skillnad. Vi såg fram emot att få skörda frukterna av den sega fighten. Sen kom hemmapremiären - och skakningarna i Stampen!
Den sanslösa Stampenproblematiken har avhandlats tillräckligt under 2009 och jag går inte in på den i detalj. Jag konstaterar bara att vår nya arena inte tålde fotbollsarrangemang och att byggherren Higab omedelbart talade om att hoppandet på klackläktaren måste upphöra. Några tekniska lösningar fanns nämligen inte - men om de fanns så skulle de vara för dyra! GP hängde på och pryglade Änglarna rätt grundligt under ett halvår, eftersom vi inte höll med. Vi litade inte på Higabs omdöme - de hade ju redan låst sig vid att "det går inte". Istället krävde vi en ny utredning, utförd av en extern, opartisk aktör. Kravet accepterades och i november förra året kom så en preliminär rapport från Norconsult, som pekar på en teknisk lösning till ett pris av fem till tio miljoner. Där ser man.
Ända sedan arenafrågan aktualiserades i Änglarnas styrelse, har jag hävdat att det är den viktigaste fråga som kommer att ligga på Änglarnas bord det här halvseklet. Det har periodvis känts som ett rätt tungt ansvar. Men i framtiden, när vi som var med ser tillbaka på hur vi hanterade frågan, så tror jag att vi kommer känna att vi gjorde det rätt bra.
En stark blåvit rörelse
Jag vill avsluta den här texten där jag började - med enandet och den blåvita rörelsen som kollektiv.
Idag är IFK Göteborg förmodligen en av landets mest välskötta föreningar. Supporterklubben Änglarna står starkare än på riktigt länge och hela den blåvita rörelsen är otroligt vital. Vi har flera klackläktargrupperingar, med Ultras Göteborg i spetsen, som hela tiden utvecklas. På nätet finns Baraben.com, en nyligen prisbelönt blogg som många har starka åsikter om men som utan tvivel starkt bidrar till intresset för Blåvitt. Och allt fler enskilda vill engagera sig på olika sätt och i olika sammanhang. Det känns oerhört positivt.
För min del kommer det finnas mycket att sakna, när jag nu lämnar Änglarnas styrelse. Det kommer kännas konstigt att inte längre kunna påverka. Däremot blir det gott att inte ständigt ha en massa "måsten" på sig. Men jag kommer INTE vara särskilt orolig för den blåvita supporterkulturens utveckling, så som jag var 2002. Det finns så många positiva krafter som agerar, att den känns säkrad för överskådlig framtid!
| < Föregående | Nästa > |
|---|
