Att förslag på skärpning av lagarna runt svensk fotboll varit på gång har vi vetat i flera år. Vi har sett det komma, men inte gjort vad som krävts för att vända utvecklingen. Nu är DS 2008:20 här - ett riktigt uselt förslag, men alltså väntat. Supporterklubben Änglarna hoppas dock på en annan väg framåt.
DS 2008:20 - ett kortfattat ställningstagande
Det grundläggande problemet med DS 2008:20, är att det principiellt sett inte innebär något nytt. Samhället närmar sig supporterkulturen på samma sätt som alltid: med "hårdare tag" och fokus på det negativa istället för att uppmuntra det positiva. Med repression istället för dialog. Den bakomliggande problemanalysen tycks vara klen och vår bedömning av de konkreta förslagen blir därefter. Änglarnas nuvarande rekommendation om ställningstagande för Supportersverige, är därför:
1) Förslaget om polisens initiativrätt vid ansökan om vanliga tillträdesförbud är rimligt, eventuellt med en modifikation angående föreningars rätt att yttra sig om tillämpning av lagen och i alla händelser under förutsättning att rättsäkerheten för enskilda inte försämras.
2) Förslaget om interimistiska tillträdesförbud är bedrövligt och bör dras tillbaka omgående. Att polisen ska kunna gripa och föra bort personer som inte misstänks för brott, att åklagare i princip utan utredning kraftigt ska kunna ingripa i en persons vardag, att man ska kunna få en anmärkning i belastningsregistret utan vare sig utredning eller dom - allt det borde vara en skam för varje rättsstat. Och detta är bara en del av vad som finns att säga om de interimistiska tillträdesförbuden. Förslaget har sannolikt bara sin motsvarighet i antiterroristlagstiftningen - i inget annat svenskt lagrum torde liknande inskränkningar i normal rättssäkerhetspraxis finnas. En rimligare lösning finns dock möjligen i anslutning till besöksförbudslagen, som ju låg till grund för 2005 års "huliganlag". Där finns nämligen en instruktion från åklagarmyndigheten om att beslut om besöksförbud ska tas inom en vecka efter ansökan (ÅFS 2005:27). En liknande instruktion i lagen om vanliga tillträdesförbud bör, tillsammans med den befintliga PL13, erbjuda ett tillräckligt effektivt skydd samtidigt som den inte inkräktar alltför mycket på dagens rättsäkerhet.
3) Förslagen om kriminalisering av pyroteknik (användande och innehav), av beträdande av spelplan samt inkastande av föremål, är begripligt i många avseenden. Det är dessutom positivt att dagens otydliga rättsläge stramas upp. Vår åsikt är emellertid trots det att förslagen bör bordläggas, i väntan på att SFSU ska kunna ta en aktiv del i diskussionerna om hur problemen ska hanteras. Orsaken är att frågorna är mycket symboliskt laddade, särskilt det om pyrotekniken. En ensidig skärpning kommer säkerligen leda till ökat misstroende och upptrappad konflikt, samtidigt som den avskräckande effekten nog inte blir större än vad som är fallet redan med det befintliga regelverket. Vad som behövs här är ett givande och tagande; förslaget är i sin nuvarande form därför snarast kontraproduktivt. Det finns bättre vägar och därmed faller den föreslagna lagens existensberättigande.
Lagförslaget DS 2008:20 är 100 sidor tjockt och det reser en hel rad rätt komplexa frågor. Det finns väldigt mycket mer att säga om det här; en mer detaljerad diskussion presenteras därför inom kort. Notera dock att vad som beskrivits ovan inte är hugget i sten; vi hoppas alltjämt på en enighet bland landets supportrar - och för att uppnå en sådan är vi beredda att lyssna på argument och i viss mån kompromissa.
Nå. Änglarnas nuvarande hållning är alltså att det liggande lagförslaget missar målet; det innebär för kraftiga inskränkningar i rättsäkerheten och det kommer vara kontraproduktivt snarare än lösa problemen. Men vilken är då den "andra väg framåt" som vi nämner i rubriken?
Dialog, delaktighet - och gemensamma mål?
Jo, ett alternativ till den onda cirkeln med upptrappad konflikt, är att vi alla tar ett steg tillbaka och tänker efter. Vi supportrar, SvFF/SEF, myndigheter och politiker. Alla.
Vi behöver fråga oss om DS 2008:20 verkligen är det "näst steg" som svensk fotboll behöver? Om inte: vad är det som tagit oss till dagens läge? Om vi vill gå framåt utan DS 2008:20, vilka förbättringsområden bör vi då jobba med? Vad kan varje part bidra med, för att vi ska få bollen i rullning?
Vad jag pratar om är alltså Änglarnas gamla käpphästar: en prestigelös dialog, en självrannsakan från alla parter och en beredskap att kompromissa. Vill vi verkligen skapa en bättre miljö runt svensk fotboll, så är inte DS 2008:20 svaret. Vad som krävs är att vi försöker hitta en samsyn på vad som behöver förbättras och samarbetsformer för att göra det. Istället för att från förbunds- och myndighetshåll ständigt fokusera på att bekämpa det som upplevs dåligt, bör man då försöka uppmuntra det som är bra. Här har man mycket att lära av Fryshusets projekt Fotbollsalliansen.
Dags för oss supportrar att ta ansvar
Samtidigt som vi konstaterar det, så måste dock även vi supportrar fatta vad det är som tagit oss till den här punkten. Vår oförmåga att se vår egen del i problemen - ibland rent av att det alls finns problem - kan inte fortsätta om vi vill slippa det vi gärna kallar "den engelska modellen". Det är dags att välja: ta ett visst ansvar, eller få skärpta regler upptryckta i nyllet. Det kanske inte är så kul, men det är de alternativ vi har.
Vad är det då vi behöver göra? Måste vi bli en tystlåten, apatisk svennebananpublik utan synbart engagemang eller tillstymmelse till expressiv läktarkultur? Nä. Däremot är det dags att våga prata om huruvida det är ett problem att det ibland blir bråk på läktarna. Att våga diskutera om det är befogat att kasta grejer mot spelare eller funktionärer. Att våga fundera över eventuella risker med 1.200-1.800 grader varma, närmast osläckbara flammor i en böljande människomassa. Och - när det är befogat - att faktiskt själva säga: nej, det här får vi försöka få bukt med!
Inte heller det är väl så kul, men åtminstone för mig framstår det som förbannat mycket bättre än den framtid jag ser när jag läser DS 2008:20.
Jag hade i mars förmånen att få vara en del av det konvent där SFSU, Sveriges Fotbollssupporterunion, bildades. Jag hoppas mycket på att denna ska kunna fylla den ovan beskrivna funktionen; att föra vår talan, att driva våra frågor - och att samtidigt kunna lyssna på argument från meningsmotståndare. Men är förbund och myndigheter beredda att möta oss i en sådan dialog? Har de tålamodet att vänta - för unionen är inte up and running riktigt ännu? Ärligt talat: jag tror det när jag ser det. Viljan har varit klen tidigare.
Hur det blir med framtiden för svensk fotboll och dess supporterkultur återstår att se. Man kan dock konstatera följande: DS 2008:20 följer en linje längs vilken vi gått i decennier utan resultat. Ska vi få se framsteg, så är det nog dags att försöka med något annat. Men har de inblandade parterna stake nog att göra det? Det återstår som sagt att se.
| < Föregående |
|---|
