Nedanstående reseberättelse med tillhörande bilder publicerades första gången i fanzinet Änglatjöt nr. 2/1993, och återpubliceras här med ÄT-redaktörens tillåtelse.
Vi hade bestämt oss för att ta minibuss till Porto, men i och med förlusten mot Milan så kom ju den här matchen att bli en totalt meningslös historia, sportsligt sett. Så, vi flög ner istället, även om Kålle förklarade att han skulle kunna åka jorden runt i en minibuss så länge det fanns drick i den. De utvalda samlades utanför klubben vid sjusnåret på tisdag morgon och stormade ombord på flygbussen där Kung Ola och redaktören på ett annat fanzine satt. 50 spänn kostade turen, men då fick vi en oerhört intressant sigtseeing i Götet också. Efter inchekning och sedvanligt strul i metalldetektorerna, så gav vi oss ut på jakt efter frukost. Givetvis glömde redaktören på det andra IFK-fanzinet sina nycklar vid detektorn och en pigg anställd på platsen rusade genast iväg till taxfree-shopen för att leta upp oss. Vem sa att folk har förutfattade meningar om oss blåvita?
Flygresan gick utan incidenter och vi landade i Porto vid etttiden och tog en kvick busstur till hotellet. En dusch gjorde inte ont alls, och sen var det ut på stan. För de som inte var med kan jag berätta att Porto är en felkonstruerad stad, med oändligt många backar och lösa byrackor. Lyckligtvis bor där en massa söta flickor och en och annan bar fanns det också. Tisdagskvällen blev lätt blöt, mest beroende på regn… hrm! Någon, vi säger inte vem, tyckte att squaredance i ett par cowboyboots var en bra idé och han tog över torget kan man väl säga. Efter diverse trassel och virrande åkte vi slutligen ner till hamnen och där kryllade det av hundar, vilket speciellt hundvännen Johan Hall uppskattade. Efter att ha besökt ett flertal stendöda barer kom vi till ”vårt” ställe. Bra musik, intimt och billigt. Där stannade vi ett bra tag. På onsdagen fortsatte vi där vi slutade, det vill säga i hamnen. Hamnen ligger rätt bra, nämligen rakt ner, så det var bara nerförsbackar och trappor på vägen dit. Å andra sidan var det ett rent helvete att ta sig hem igen.
Det vore synd att säga att säga att staden bubblade av intresse för matchen och de enda två vi såg i Porto-tröjor var göteborgare. Vi lämnade hotellet vid sju och for genom ett öde Porto till Estadio das Antas. Det enda stället på jorden som var ännu mer livlöst än Portos centrum. Man kunde lugnt utgå från att det var fler poliser och souvenirförsäljare där än supportrar. Efter sedvanlig byteshandel med ett tjogtal smågrabbar gick vi till vår läktare. Det ska sägas med en gång att arenan är magnifik i sin storlek, men att den känns rätt löjlig med 3-4000 åskådare. Det stod ett gäng ultras bakom ena målet och de orsakade veckans skrattattack bland oss IFK:are. Här tar arenan i princip hur många som helst, den är i princip tom men ändå så tränger några hundra man ihop sig som om det vore knökat på läktarna. Nåja, sydlänningar är ju som de är. Märkligt nog hade de, precis som alla andra lag i södra europa och AIK, ett gäng stollar som vände ut och in på sina bombarjackor. Mycket ska man se innan ögonen trillar ur.
Matchen var väl ingen klassiker direkt. Blåvitt var lika inspirerade och hungriga som en vegetarian i en charkaffär och Porto kunde trilla boll relativt fritt. Lyckligtvis var Ravelli pigg och räddade laget vid åtskilliga tillfällen. 1-0 kom i slutet av första halvlek och var inte oförtjänt. Det borde ha blivit 2-0 också, men det fanns ruskiga sumpare i Portugal, det är uppenbart. Andra halvlek var inte bättre än den första. Det var inget vidare ös på våra änglar och när så Porto gör 2-0 på ett suspekt sätt, var det tack och hej. Värt att notera var att domaren var rasist och bara varnade blonda spelare i IFK: Ring Unni Brandeby någon, här skall anordnas stödgalor!
Vi var inte alltför deppade efteråt och varvade ner på barer till klockan tre sisådär. Vi beslöt att inte sova den natten, men gick likt förbannat och lade oss klockan fyra. Klockan sex väcktes vi av vårt ”wake up call” och mådde precis så bra som man gör så dags. Flyget hem var något avslaget och väl hemma i Götet så däckade man av resten av torsdagen och halva fredagen. Champions League var över och Blåvitt hade kämpat hjältemodigt mot Milan. Vi är Sveriges stolthet, det bara är så!
Änglatjöts Porto-priser!
Resans djurvän 1: Den vänlige själ som hade köpt en duva i en basar och hade den på sitt hotellrum.
Resans djurvän 2: Den ännu vänligare själ som köpte två ankungar och stoppade dom i sitt badkar.
Resans badjävel: Den som badade med nämnda ankor i iskallt vatten.
Resans supporter: Den blåvite som satt i polisbil hela matchen och trodde att det blev 1-1.
Resans dansör 1: Han som skulle beställa fågel på restaurang och körde fågeldansen.
Resans dansör 2: En av ÄT:s redaktörer som dansade squaredance på torget i alltför stora cowboyboots.
Resans blindstyren: Vi som letade i timmar efter en riktig hamburgerbar och som fann den 20 meter från hotellentrén.
Resans romantiker: De som lät två blåvita tjejer beställa på en bar och sedan stack raka vägen till hamnen och hinkade bärs.
Resans romantiker II: Den som skulle kyssa en kvinnlig polis och åkte på stryk av henne.
Resans höjdpunkt: Att ta sig ut från ett kolsvart stadion, nerför branta trappor utan ens skenet från en ficklampa!
Resans meddelande: Hotellreceptionens lapp om att det var totalförbjudet att ha levande fåglar på rummen.
Ravelli – Johansson, Björklund (Olsson, 66), Kåmark, Nilsson – Lindqvist, Rehn, Mild, Bengtsson – Martinsson (Eriksson, 56), Ekström.
1-0 Jose Carlos (42)
2-0 Timofte (56)
Publik: 6500
___________________________________________
Artikeln återgiven av
| < Föregående | Nästa > |
|---|
