Nedanstående reseberättelse med tillhörande bilder publicerades första gången i fanzinet Änglatjöt nr. 5/1994, och återpubliceras här med ÄT-redaktörens tillåtelse.
Klockan var fyra på morgonen när man, av gammal ful ovana, stöp i säng något stukad. Kan någon förklara varför man konsekvent blir på kanelen när man skall på bortamatch i europa dagen efter? Nåja, vid åtta var man på benen igen och letade förtvivlat efter pass, plånbok och ett par alvedon. Allt fanns, så det var bara att hämtas upp av Håkan och Lången för färd mot Landvetter. Där var redan de glada gossarna och vinkade av de lyckliga som fick flyga direkt till Manchester. Själva skulle vi 26 ta en liten omväg över London. Kul, tyckte vi verkligen inte, men man är ju snäll och ställer upp när klubben behöver hjälp för att reda ut sina misstag. 11:20 lyfte planet mot Heathrow och vi startade det vi startat något tidigare på morgonen – partyt. Den enda fördelen med att flyga reguljärt är att drinkarna är gratis, vilket en del alkoholskadade typer utnyttjade (Varför tänker jag på order Eddy?). Själv försökte jag mig på en slummer, men det är så där lätt när Dingle leker Sluggo i sätet bakom. Flygvärdinnorna tittade på oss med skräckblandad förtjusning och tyckte nog mest synd om dessa hyfsat onyktra typer. Väl framme på Heathrow blev vi ytterst besvikna när vi upptäckte att Sverige var mer eller mindre medlemmar i EU, varför den gamla fina processen med passen gick på två röda sekunder. Utanför tullen invaderade vi så terminal 1, där vår busschaufför väntade på oss. Äntligen gick något rätt på den här resan.
Framför oss låg nu ett antal timmar på trista engelska vägar. Personligen drömde jag fortfarande om att kunna nanna bort lite av baksmällan, men så dags hade Tuve skruvat upp volymen, och så var det tji med den sömnen också. Istället fick man deprimerat åse ort efter ort passera. Vi närmade oss Manchester vid femtiden, utan att ha haft en enda paus. Fantastiskt, varför går inte det i Sverige? Efter lite ringlek i centrala stan parkerade vi vid hotell Sascha runt halv sex. Hurra, två timmar till match. Här hann man verkligen se staden. Nåja, med Håkans och Ingemars trägna sällskap störtade jag iväg till Sportspages, köpte lite obskyra fanzines, hoppade in på Burger King och tog sedan metro-link ut till Trafford. Spårvagnen var i det närmaste tom, men när man närmade sig OT växte folkmassorna till närmast lavinartad storlek. Det var tjockt med engelsmän, korvstånd, fish & chips, programförsäljare, souvenirförsäljare, fanzinedito osv. Det slår en gång på gång vilket folkliv det är runt en match på öarna. Det är nästan som en loppmarknad och familjefest, det enda som saknades var väl karuseller och ponnyridning.
Strax utanför OT på Warwick Road stötte vi på Fred, en av fanzinet Red News säljare. Hans reaktion när han mötte Ingemar var, för att gå till underdrift, översvallande. Det blev ett kramkalas utan dess like och jag och Håkan backade ett steg för att inte svepas med i deras kärleksyttringar. Man kan väl försiktigt säga att Fred uppskattade att Lången var där och att han såg fram emot att få komma till Sverige i november. Nåja, efter dessa glada gossars tafsande på varandra. Okej okej, Lången blev väl påhoppad då, så traskade vi ner till ingången, blev lite lätt genomsökta av metalldetektorer och intog Old Trafford. Därinne var det redan hundratals glada änglar, av varierande ålder och nykterhet. Dessutom syntes en viss Ronnie Hellström, men förmodligen var han där i egenskap av representant för Reusch och inte som en infiltratör från Bajen Fans. Efter en välbehövlig bekvämlighetsrunda och så traskade man upp och fick genast hjälp av en genomtrevlig steward för att hitta rätt. Vi hade jäkligt bra platser, högt upp på South Stand. Det var full backning redan och ramsorna avlöste varandra i hastig fart. Old Trafford var inte utsåld den här kvällen, men 33 000 var där och de skulle inte knipa käft, det var uppenbart. Lagen kom in och helvetet bröt ut. Tiotusentals röster vrålade ”United, United”. En smula imponerande när man är vad vid hur några hundra kraxar hemmavid. Vi gav dock inte tappt och körde vårt eget race, det hördes också ganska väl.
Matchen började i ett virvlande tempo och det var Manchester United som höll i taktpinnen. En fruktansvärd anstormning inleddes och det började se lite illa ut. Stefan Rehn var petad, vilket orsakade en och annan salt kommentar, och Blåvitts mittfält vara paralyserat. Samtidigt var Paul Ince en jätte på Uniteds dito. Han var överallt, bröt uppspel, startade anfall, slog härliga passningar och avslutade. Liggande sköt han i ribban, till exempel. Så kom då chocken… för United. Ett inlägg från Mikael Martinsson, Stefan sträcker fram benet och 0-1. För att använda ett engelskt uttryck kan man säga att ”we went bananas”! Ja, jädrar vad vårt gäng fick snatt. Totalt kaos och fullkomlig glädje. Strax efter så kommer Jesper fri, men Schmeichel räddar elegant. 2-0 där, då vete fan… Istället så kommer United igen och Ryan Giggs kan kvittera efter en strulig situation. 1-1 och lite liv i luckan, kan man nog säga. I halvtid stötte man på två göteborgspoliser och fick höra att de beundrade manschesterkollegornas sätt att sköta saker och ting. En annan kan bara hålla med.
Andra halvlek startade inte så bra, då Kanchelskis krutade in 2-1, men snacka om replik. En minut senare slår Nisse en frispark som Rehn klackar (!) in bakom dansken, 2-2 och vi var tillbaka igen. Det skulle dock inte räcka den här gången. Paul Ince lossade kanonen, vilken Ravelli räddade i ribban, men på returen slog Giggs in trean och sen schabblade Ravelli och Ölme till det och Lee Sharpe kunde slå in spiken i kistan. 4-2 till de röda djävlarna mot änglarna. Förlust, en relativ klar sådan, men vilken härlig fotboll! Offensiv satsning från båda håll, inget fult spel (undantaget Mark Hughes) och en härligt vänskaplig atmosfär. Kul, på det hela taget!
Efter matchen fick vi stanna kvar några ögonblick innan vi släpptes ut till väntande bussar, som skulle ta oss tillbaka till city. Väl där beslöt vi oss för att käka på Saschas innan vi gick in i residents bar. Man tycker att vissa borde ha lärt sig en del av sina bananexter i Amsterdam, men här satt han ändå och vrålstötte på en tjej som luktade proffs lång väg. Suck! Bitter stod på menyn, och många bitter blev det. Nämnas bör att Änglatjöts alltid lika diplomatiske redaktör gick bort och beställde sin Barcelonaresa per omgående, om han fick skriftligt på att han slapp åka buss från Madrid. Det skämtet föll inte i god jord, bör väl tilläggas.
De båda konstaplarna dök upp igen och sågs snart imundiga alkoholhaltiga drycker som alla andra. Sverker tog ett foto av dem i utpressningssyfte, men det vore väl synd att säga att de darrade av skräck. För övrigt gjorde Östen och Bohlin flera bra saker den kvällen. Dels så tog de en bärs med ”sina” supportrar, dels såg de till att en kille som torskat sitt bagage fick det löst. Heder åt de båda. Vid ett på natten satte vi kurs mot London och så dags var det trötta änglar. En vaknade dock strax innan Heathrow och vrålade till chauffören att jag hade min bild där och att bussen skulle stanna. Så kan det gå. Vid incheckningen var det tre nyktra killar först, men sen kom något gladare typer, varpå en engelsman vänder sig om och frågar mig: ”Exscuse me, are those Swedish football-fans?”. Jag tittar på vår reseledares vingliga framfart, rycker på axlarna och svarar: ”Sort of”. Sedan var det tax-free, och så ombord på planet, där en del sätter fart medan andra säckar ihop. Två timmar senare är vi hemma och Andrén kallar oss för svikare när vi ratar baren på Landvetter. Lätt för honom att säga, som sov hela kvällen på Saschas! Själv åker jag hem och sussar slutligen bara för att väckas av Jaren och Billy som har startat något slags sjöslag… klockan två på eftermiddagen. Med min vänligaste röst ber jag dem dra åt… och somnar om.
___________________________________________
Artikeln återgiven av
| < Föregående | Nästa > |
|---|
