Nedanstående reseberättelse med tillhörande bilder publicerades första gången i fanzinet Änglatjöt nr. 1/1995, och återpubliceras här med ÄT-redaktörens tillåtelse.
Klockan elva och tjugofem lyfte två fullastade flygplan från Landvetter mot den katalanska huvudstaden i söder. Passagerare var änglar och målet var att sprida fotbollens blåvita budskap till morernas vilda folk. Då dessa ”kärror” inte var de enda, var det en imponerande skara som var på väg. Nästan åttahundra sålda biljetter till en match som i praktiken inte gällde någonting, utöver de 2,5 miljonerna förstås. Undra vad vi tagit med om matchen varit av avgörande betydelse, två tusen kanske? Det var en brokig grupp som anlände till Barcelona international med flight 095. Vid första anblicken trodde nog många att de flesta var s.k. ”förstagångsresenärer”, men vid en noggrannare undersökning var så gott som alla medlemmar i föreningen och de allra flesta hade t.o.m. säsongskort till A-lagets hemmamatcher. Det var alltså inga duvungar, trots deras sätt att hantera spriten.
Redan vid ankomsten var den traditionella cirkusen igång. Tre av resenärerna lyckades med den enorma prestationen att tappa bort varandra under marschen mellan bussarna och hotellet. Inget anmärkningsvärt tycker kanske ni, men beakta då att avståndet bara var fem (!) meter. Behöver man förklara att det var åtskilliga lite whiskey inblandade i dramat. Nu kanske ni blev lite oroliga för era blåvita bröder, men bara lugn. Två av dem återfanns ganska snabbt och den tredje gav sig till känna dagen därpå. Han hade då tagit in på ett mindre hotell i mitten av Barcelonas s.k. glädjekvarter. Något man funderade på var ”spaggarnas” förmåga att misslyckas bygga en kyrka under hundra år. Undra på att dom var nervösa inför vårt EU-inträde, för vi hade antagligen lyckats färdigställa den på mindre än fem år.
Framåt tisdagskvällen var det dags att undersöka stadens krogliv och vi var ett ordentligt gäng som begav oss mot Barcelonas aveny, Las Ramblas. Gatan var relativt välfylld med blåvitskrudade, och från olika håll fylldes luften av klingande göteborgska. Det var svårt att tro att man befann sig i söderhavet. Det såg på ytan relativt lugnt ut, men bakom den skötsamma fasaden hände ett och annat. Rekordet togs av den hisingsbo, som i ren desperation för att få krama sin kompis, rev ner större delen av inredningen i en souveniraffär. Det mesta bestod av allehanda porslinsfigurer och dylikt. En dyr kram antagligen! Resten av natten blev en riktig happening där pubar, nattklubbar och mindre nämnbara ställen avverkades i en rasande takt och med en minutiös noggrannhet. Helt klart är att Barcelona har ett suveränt nattliv, men det gäller att se upp. I staden finns även gott om ficktjuvar, vilket dussintalet göteborgare fick erfara.
Onsdagens första del gick i vilans tecken, med en mindre utflykt till olympiaområdet som enda ansträngning. Soffor, sängar, stolar, ja till och med under borden låg det bakfulla supportrar som vilade sina trötta kroppsdelar. Men framåt kvällen kom livslusten tillbaka och hotellets bar började återigen fyllas. Hedersgäster var förbundskaptenen Tommy Svensson, som ihop med bihang Tord Grip, visade var deras riktiga sympatier låg. En timma före kickoff stövlade så Östen och Bohlin in i lokalen, för att förutom att ta sig något avsvalkande även göra oss sällskap de tre hundra meterna till arenan. Camp Nou, eller Estadi FC Barcelona som den officiellt heter, är en fantastisk anläggning. Hundrafemtontusen är kapaciteten och ingenstans har man en dålig vy. Från vår placering, längst upp på ena långsidan, hade vi förutom ett fantastiskt perspektiv över arenan, även en fin vy över hela centrala Barcelona.
75 200 åskådare hade trängt in sig när domaren, Frans van den Wijngaert, blåste till spel. Stämningen var i mitt tycke urusel och det var lätt att förstå hur Manchester Uniteds röda armé, på sju tusen man, kunde sjunga skiten ur katalanerna. Okej, vi höll väl själva ingen mäskarklass, men vad ska man begära då det bara gäller äran. Mästerligt var däremot spelarnas framträdande på gräsplanen. Att åka ner och motivera sig inför en oviktig match är urstarkt. Med lite tur hade det till och med kunnat bli vinst och ytterligare tre miljoner kronor i bagaget. Vem minns inte Stefan Petterssons jätteläge efter fyra minuters spel? Visst trillade Barcelona boll väldigt snyggt och visst hade man några farligheter, men sådär brännheta tycker jag inte att de var. Det gick lite väl mycket i sidled och var väldigt ineffektivt. Trots din defensiva inställning bjöd Blåvitt ändå på en hel del propaganda och då främst genom Jesper Blomqvists ytterspel. Receptet för att stoppa honom blev efter paus en smula bryskt, men det är något han får lära sig om han vill utvecklas ytterligare.
Båda målen kom väldigt sent, Bakero och Stefan Rehn, och det är väl oerhört frapperande hur ofta IFK gör mål i slutkvarten. Kan det vara annat än ett tecken på att den blåvita lagmoralen håller högsta klass. Barcelona stod för det mesta av bollinnehavet, men ineffektiviteten och den blåvita kämpainsatsen gör ändå resultatet rättvist. Det var alltså ett par hundra nöjda flygresenärer som samma natt lyfte tillbaka mot Landvetter och det var nog många som inte kunde låta bli att skänka Champions League-finalen, den 24 maj i Wien, en tanke. Kanske, ja kanske är det så äntligen vår tur att lyfta den åtråvärda trofén.
Ravelli – Kåmark, Johansson, Björklund, Nilsson – Martinsson (Wahlstedt, 70), Erlingmark, Rehn, Lindqvist, Blomqvist – Pettersson
1-0 Jose Maria Bakero (81)
1-1 Stefan Rehn (90)
Publik: 75 200
___________________________________________
Artikeln återgiven av
| < Föregående | Nästa > |
|---|
