Klockan var väl en fyra på eftermiddagen när de sista två länkarna i vår kedja tog sig in i vår värmande minibuss. Plattan i mattan, söderut! Vi passerade Helsingborg, Helsingör och kom fram till Rödby helt utan missöden, om man nu bortser från en pundig zigenare framför oss i kön till färjan i Helsingborg. Idioten skulle naturligtvis stuva om bakluckan tre minuter före avfärd. Lyckligtvis var det fler zigenare ombord på nästa färja. Det var en go känsla att som EU-medborgare ramla runt i taxfreen och välja och vraka. Själv nöjde jag mig med en pava vitt. Resten skulle jag köpa på vägen hem… trodde jag! Passkontrollen i Tyskland var underbar. Tullaren tittade in och sa, ”Fussball? Goteborg?”. Vi kände oss tvingade att svara, varpå vi viftades igenom. Nästa bränslestopp var ett nattöppet café, där vår stapplande tyska möttes av klingande svenska från innehavaren. Frukost/nattman inmundigades i Kassel på McDonalds vid fyratiden. För övrigt samma restaurang som vi stannade på vid vägen till Milano, för alla med trainspottingnoja!
Vi kom till Munchen 09:00 på tisdagen och checkade in på ett hyfsat hotell. Smack sa det och så var det totalt utslaget efter en öl i baren. Klockan var väl halv tre när vi tog spårvagnen mot centrum. Olyckligtvis var det karneval, så tyskarna såg mer än lovligt utspökade ut. Deras främsta nöje tycktes vara att kasta konfetti på en och inom två minuter var kragen full av muterad mjäll i regnbågens alla färger. Vi passade på att äta och eftersom det var en massa rikt bös i minibussen, riktig mat och riktigt dyr mat. Suck! Vid sex hamnade vi sedan utanför karnevalen och lät äntligen ölen flöda fritt. 3 liter a´50 kronor väckte oss alla och nu var det dags att sjunga på gatorna.
Fantastiskt nog lyckades Christer Lind sno ett glas åt mig, men det tog tillbaka av servitrisen på nästa krog, som sa att det var deras. Detta trots övertygade protester om att jag minsann stulit det på ett annat ställe. Gänget fann för gott att lämna stället och, trot eller ej, så fick jag en ny sejdel. Tyvärr tappades det bort ganska snabbt igen. Hofbräuhus var nästa station och när jag kom in var Lången och Krossen redan utslängda. Istället fick man sjunga sig hes med andra fans. Detta var i princip slutet på kvällen, då man allihop skulle gå på klubb. Jag hamnade vi en rejält dyr klubb i förorterna (110 DM i inträde) och började traska mot staden. Lyckligtvis fick jag lift av en snubbe från Frankfurt som, tror eller ej, satt och drack öl med mig under färden. Jag släpptes av någonstans i centrum och tog mig ensam och rak rätt in på Burger King, där jag fick mig en fin fyllemåltid. Efter det fanns jag för gott att åka taxi tillbaks med en gubbe som var ville diskutera kabel-TV (!). Väl vid hemkomsten försökte jag slå in dörren till mitt och Långens rum, vilket väckte tjejen i rummet bredvid, men ingen Jönsson inte.
Otroligt nog åt Lången, jag och Krossen frukost, även om Krossen hade smärre svårigheter att behålla något. Vi checkade ur och begav oss mot stan där vi träffade Jaren, Billy Bus och några andra. Här fick man höra om cykeltjuvar, snyltare (äta andras mat, va?), totala slag på bussar och barer, servitören som sköts med hagelbössa av ägaren, bussen som fick eskort genom Danmark. Kort sagt, en vanligt bortaresa! Det var ingen större fart på festen, cola var vad doktorn ordinerade. Vid fem var vi ute vid Olympiastadion och förvånade oss ånyo om hur fåniga tyskarnas jeansvästar var. Det finns bara en som uppskattar dem… Eddy Nilsson. Jaha, då får vi väl se dem i klubbens sortiment snart då!
Stolt kan jag meddela att jag var förste blåvita (av sammanlagt 2700) på OIympiastadion, varför min flagga var först på plats. Det spelar nu ingen roll, eftersom den ändå inte syntes. Slutligen vid halv sju dök resten av gänget upp och det blev en glad föreställning som blev för mycket för en del… overheadflaggan till exempel. Den revs i två delar, minst. Synd på så rara ärter. Efter matchen lämnade vi Munchen direkt och insåg fördelarna med autobahn, det vill säga den höga farten. Väl uppe i Puttgarten var det dags att handla taxfree… och jag hade 7 DM kvar. Hurra! Nåja, ett handlån löste det och sen var man glad. Väl hemma i Sverige möttes vi av en snöstorm, i Munchen hade det varit +10 grader! Slutsummeringen var att man var rätt nöjd. 0-0 där nere, nu var allt klappat och klart… eller?
___________________________________________
Artikeln återgiven av
| < Föregående | Nästa > |
|---|
